Nya rutiner och discovärlden.
Måndag. Ny vecka – nya tag. Varför inte börja veckan med ett blogginlägg? Och idag tänkte jag lämna de lite tunga ämnena bakom mig och blir lite mer personlig, så ni får en inblick i min vardag 
Jag kan ju börja med att säga att det är en ganska stor omställning att gå från student med 4 timmars föreläsning i veckan (om ens det) till att vara student på praktik 40 timmar i veckan. Först och främst så måste ju den största omställningen vara att gå upp tidigt på morgonen. Att ställa väckarklockan på halv 7 istället för 10 är ju en viss skillnad. Och jag tänker alltid samma sak när jag vaknar. Det är mörkt ute och jag känner mig sjukt nöjd över att jag gått upp när min sambo och hund ligger kvar och snarkar i sängen. Jag tänker att jag är sååå duktig som går upp så tidigt. Sen går man ut på gatan och så är där folk ÖVERALLT. Hur duktig känner man sig då? Alla andra går ju upp lika tidigt. Besvikelsen sköljer över en. Sen kommer man in på kontoret vid 8 och innan man öppnar dörren hinner man bli lite nöjd igen över att man är här tidigt. Och sen går man genom korridoren och – besvikelse igen. Jag är ju inte här först! Här är ju en massa andra människor som är vana vid att börja jobba kl 8, eller tidigare. Jag ska nog sluta känna mig så nöjd över mina ”tidiga” morgnar, men det dröjer nog ett tag till. För jag är fortfarande inte alls van vid att gå upp innan kl 9 i alla fall, på en vardag.
Det är en hel del andra förändringar sedan praktikstarten också. Fritiden har ju förändrats en del, på både gott och ont. När man studerar är man ju aldrig helt ledig. Man tänker alltid att man borde läsa, eller plugga, eller skriva. Nu när man kommer hem är man ju faktiskt ledig. Och det är väldigt skönt. Även om mina lediga kvällar de senaste två veckorna (och även denna vecka) har varit fullspäckade med en lite skum sysselsättning. Nämligen att limma stenar. Swarowskistenar. Närmare bestämt 8640 stenar ska vara limmade till fredag natt när jag åker iväg på första danstävlingen för terminen. En snabb förklaring: när man dansar disco har man speciella dräkter. Dessa ska GLITTRA. Då behövs stenar. Vi vill alltid vara värst och beställer därför hem x antal tusen stenar. Varje sten limmas fast med en värmepenna, och denna ska hållas på varje sten i 10 sekunder. 10 sekunder x 8640 stenar: 86400 sekunder. 1440 minuter. 24 timmar. Ett helt dygn för att limma stenar. Eller ”att stena” som vi discodansare så snyggt kallar det. (När sysselsättningen får ett eget verb så kan ni ju förstå hur vanligt det har blivit).
Att ha swarowski på sin dräkt har blivit så viktigt att en kille i vår grupp för ett tag sen slängde ur sig ”men hon kan ju inte ha alla swarowski på dräkten” när han syftade till att ”hon inte kan ha alla hästar hemma”… Ja, ni förstår hur skadade vi har blivit. Så ja, inte nog med att jag har brännskador på fingrarna och träningsvärk i ryggen efter att ha limmat varenda kväll i två veckor så kommer jag vara nervös ända tills lördag kväll när första tävlingen för terminen är över. Och vilken lättnad det kommer vara då! Inga extraträningar på några veckor, och ingen mer sten-limning. Bara en härlig praktikplats och lediga kvällar! För jag måste säga, jag trivs otroligt bra här på IM. Innan jag kom hit hade jag en oro över att jag skulle behöva ha ångest varje kväll för att komma hit, eftersom jag mer eller mindre haft det på mina olika sommarjobb. Men nej – ingen ångest. Bara pepp och härliga glada känslor! Detta kommer verkligen bli en bra vårtermin.
PS. Jag kan passa på att redan nu svara på en fråga ni på kontoret kanske kommer undra på måndag morgon när jag kommer hit brun och ni tror att jag varit utomlands. Nej, jag har bara tagit några hundra lager brun utan sol. För i disco-världen ska man inte bara glittra, man ska vara brun och supersminkad och ha stort hår. Ja, discon är verkligen en helt annan värld. Den är glittrig och luktar brun utan sol, hårspray och liniment. Men det är en härlig värld, det kan jag lova! DS.
Massinvandring?
Jag skäms nästan när jag säger detta, men tyvärr är jag en utav alla de människor som följer Kent Ekeroths twitter. Jag, och förhoppningsvis många andra, följer dock inte hans inlägg pga att vi delar samma åsikter. Det handlar ju om den raka motsatsen. Jag tycker själv att det är ganska intressant. Jag har ju lagt mycket tid på SD det senaste halvåret och har absolut fått uppfattningen av att det är ett parti som försöker städa upp och finslipa sin argumentation för att inte ses som ett högerextremistiskt parti. Det är därför väldigt chockerande att riksdagsledamot Kent Ekeroth skriver så extrema citat på sin twitter.
För att dra några exempel:
”Sverige är generösa och flyger hit Libyer för att ge dem vård. Tacken? Våld och hot. Skicka hem dem istället”
”Gangsterstaden Malmö gör skäl för sitt nya namn. Polisstation sprängd. Måste till hårda tag.”
”Sexuellt våld inget med kultur att göra? Absurt hur långt förnekelsen och relativismen gått.”
Den jag fastnade för idag var Ekeroths beskrivning av massinvandringen i Sverige, ett begrepp som används väldigt flitigt av SD. Han skriver:
”enorm folkmassa” sade man på Agenda om de 100 000 på Atens gator. Säger de samma sak om Sveriges invandring som ligger på 100 000 varje år?
Detta är ett typiskt argument från SD, och jag skulle vilja lägga några minuter på att bevisa att detta påstående naturligtvis är FEL, FEL och lite mer FEL.
Ekeroth påstår att Sverige tar emot 100 000 invandrare varje år. Visst, det påståendet kan man använda om man gör det extremt lätt för sig. Kollar man på migrationsverkets statistik invandrade 98 801 personer till Sverige under 2010. 20 000 av dessa var svenskar. 5000 var från Danmark och Finland. Svenskar, danskar och finländare räknas ju naturligtvis inte som invandrare i sverigedemokraternas ögon, men de använder gärna personerna i statistiken för att få en så hög siffra som möjligt.
Naturligtvis får man även kolla på utvandringen! Under 2010 utvandrade 48 853 personer, vilket ger en nettoinvandring på 49 948 personer. Redan här har alltså Ekeroths så kallade massinvandring halverats.
Av den totala invandringen nämnd i början var ca 25000 från norden. Lite snabb uträkning skulle då ge resultatet att ca 26% av nettoinvandringen på 49 948 var från Sverige, Danmark och Finland. (OBS, jag är inte så bra på matte, men detta är på ett ungefär.) Detta skulle ge en invandring på ungefär 36 000 personer/år. Detta skulle i sin tur leda till att Sveriges sammanlagda befolkning ökade med ca 0,5%
Vilken kolossal massinvandring va?
SD = rasister?
Ni som har läst praktikantbloggen tidigare har ju fått läsa spännande historier från praktikanterna runt om i världen. Det händer kanske inte riktigt samma saker här på kontoret i Lund, men jag hoppas kunna bidra med någorlunda spännande läsning iaf! Just nu sitter jag alltså här på huvudkontoret i Lund och arbetar med ett studiecirkelmaterial för utbildningen ”Ny i Sverige”. Med tanke på mitt fokus under min kandidatuppsats faller det sig ganska naturligt att en del kommer handla om främlingsfientlighet. Och det är först nu jag märker vad lite kunskap kan hjälpa en på vägen i detta omstridda ämne.
Jag är en utav de människor som blir väldigt provocerad av Sverigedemokraternas politik. Eller jag var åtminstone en utav dem, tills jag verkligen började gräva ner mig i alla deras principprogram och åsiktsdokument. Nu blir jag istället mer taggad till att bevisa motsatsen till alla deras argument, jämfört med innan när jag snabbt avfärdade dem alla som idioter. Jag skrev som sagt min kandidatuppsats om Sverigedemokraterna, närmare bestämt hur de konstruerar svenskheten och hur det påverkar det som ses som osvenskt. Men det tog lång tid innan jag fastnade för just den frågeställningen, jag var nämligen fast besluten att jag ville skriva en uppsats som på något sätt skulle visa att SD är islamofober och rasister. Men denna tanke lämnade jag snabbt åt sidan, och detta utav två skäl. Det första skälet handlade om att i princip varenda bok som skrivits om partiet försöker göra detta. Ofta på ett ganska osmakligt sätt som jag inte kan kalla forskning eller vetenskap. Snarare kvällstidnings-journalistik. Det andra handlade om att jag inte ville bli precis den typen av människa som kategoriserar en viss grupp människor och drar alla över en kam. För kan man verkligen säga att alla SD:are är rasister? Det är otroligt många människor som idag benämner partiet som rasistiskt, och jag vet inte riktigt om jag är beredd på att gå med på det påståendet. Jag tycker att det är oerhört problematiskt att uttrycka sig så. Man tycker ju att de människor som anser att alla muslimer är terrorister inte har alla hästar hemma, likaså kan man ju undra vad som försiggår i folks huvuden när de anser att alla invandrare är kriminella. Är det då okej för oss att säga att alla sverigedemokrater är rasister? Eller att alla sverigedemokrater är islamofober? Eller att alla sverigedemokrater är främlingsfientliga? Nja, jag vet inte riktigt. Men det är kanske just det som vi ska komma fram till, att kategoriseringen är oviktig. Men vi får naturligtvis aldrig glömma att de främlingsfientliga tendenserna har växt sig starka i dagens samhälle, och att det därmed är en garanti för att det finns individer med dessa åsikter som är så långt ifrån våra.
Det absolut viktigaste i denna frågan måste väl vara att vi står för våra åsikter, vår människosyn och våra värderingar. Och att vi i alla situationer i livet, såväl i vardagen som i viktiga debatter, står fast vid dessa och försöker skapa ett samhälle som vi vill leva i. Så nej, jag skulle nog aldrig vilja bli en utav de människorna som kategoriserar hela grupper och därmed kallar SD för rasister. Men jag är i alla lägen 110% övertygad om att jag inte håller med om partiets politik och prioriteringar och jag kommer därför fortsätta kämpa och sprida kunskap istället för hat. För på samma sätt som SDs politik kan verka vara grundat på hat, blir vårt möte med främlingsfientliga grupper grundade på hat om vi bara faller för provokationen. Och det är väldigt svårt att bemöta denna rörelse på något annat sätt om man inte har kunskapen, både om deras politik och om den verklighet man själv vill och ska leva i.
Så jag märker verkligen en skillnad på hur jag reagerade förr och hur jag reagerar nu. Förut hade jag inte tagit debatten, men nu hade jag stannat kvar och kämpat för att bevisa att partiets politik är fel. Och allt detta genom att bara stå för mina åsikter – utan att nedvärdera och kategorisera någon annan. Detta är en sak jag har tänkt att man kan diskutera under studiecirkeln i hur man ska bemöta främlingsfientliga grupper.
Hur ser ni på detta? Blir ni också provocerade? Hur gör ni?
Har ni aldrig sett en praktikant förut?
Hej!
Jessica heter jag och jag är den nya praktikanten på Sverige Riks. Jag studerar mänskliga rättigheter vid Lunds universitet och i programmet ingår en praktiktermin. Det betyder att jag kommer vara här på huvudkontoret i Lund fram till början av Juni någon gång, och därefter tar jag min examen. Jag hoppas kunna skriva en hel del inlägg till bloggen under min praktik-tid, och vad passar då bättre än ett första presentationsinlägg?
Jag heter som sagt Jessica Trulsson och jag bor i Malmö med min sambo och vår helgalna mops Ines. Med tanke på vad jag studerar så kan man väl gissa sig till att jag brinner för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Därför passade IM perfekt som praktikplats för mig. På senaste tiden har mitt intresse och fokus varit på den främlingsfientlighet som växt sig så stor i Sverige. Jag skrev därför min kandidatuppsats om Sverigedemokraterna. Om ni har någon fråga gällande partiet eller främlingsfientlighet så är det bara att fråga. Jag lovar att svara så gott jag kan Hur mycket jag än älskar detta ämne, så kan det ibland bli ganska tungt. Man kommer ibland in i perioder där man blir uppgiven och ledsen över hur fruktansvärda situationer vissa människor befinner sig i och inte minst hur det kommer sig att man fått det så otroligt bra själv.
Det jag skulle komma till var iaf att jag har ett ytterligare intresse som tillåter mig att komma bort ifrån allvaret och ta nya tag till att kämpa för medmänskligheten. Och det är dansen! Jag tävlingsdansar i discodans på elitnivå, så naturligtvis tar även detta upp en stor del av min fritid. Men jag tycker att det är en bra kombination, ibland när det blir tungt och alla dessa tankar om varför man själv har det så bra medan andra lever i misär så är det skönt att få dansa av all oro och ångest för att sedan kunna komma tillbaka med nya tag och en ny vilja till förändring!
Ja, det var lite kort om mig. Vi hörs snart igen!
Bli en Secret Santa!
Nu är det bara 3 dagar kvar till julafton! Har du fortfarande någon present kvar att köpa? Passa på att bli en SECRET SANTA!
Genom din klapp får någon hjälp till sjävhjälp och möjlighet till ett bättre liv.
Hjälp oss genom att:
Gilla, Dela, Shoppa, Twibbon, SPRID!
Läs mer på:
http://secretsantamovement.com/
God Jul!
Barnen på den tibetanska skolan, Srongtsenskolan, i Kathmandu önskar IM:s medlemmar och sina sponsorer God Jul.
/Victoria Enström & Gustav Lindskog
Rätt till idrott!
Det är Sports day, den årliga idrottsdagen som de tibetanska skolorna arrangerar varje höst. Rätten till hälsa är reglerad i barnkonventionen som Nepal skrev på år 1991, men som mycket annat i landets turbulenta, politiska skådespel är den inte till fullo implementerad i den nationella lagstiftningen. Förebyggande hälsa är vidare en viktig faktor för IM:s internationella verksamhet och idrott är den kanske viktigaste aspekten av förebyggande hälsa för eleverna på Srongtsenskolan. Enligt Dhonden, lärare i hälsa och idrott, är de sportsliga aktiviteterna dessutom viktiga för skolarbetet:
- Idrott är inte bara viktigt för barnens fysiska utveckling. Det är också nödvändigt för att de ska lyckas bra med sina studier. När eleverna får röra på sig blir de piggare i huvudet och det är också viktigt att variera den vanliga undervisningen men någonting annorlunda.
Trummorna ekar mellan de ljusgula betongbyggnader som utgör Srongtsenskolan. Fanorna är hissade, fyra stycken i färgerna blått, grönt, gult och rött. Eleverna på skolan är indelade i fyra hus döpta efter kungligheter och regioner i Tibet och Nepal. Dagen är lika mycket en uppvisning i de dygder som skolorna aktar så högt, disciplin, disciplin och disciplin, som en idrottslig tillställning. Detta är ett lysande tillfälle att visa upp vad skolan går för och dagen till ära har flera högtidliga gäster bjudits in. Den högtidligaste av de alla är Sudip Pathak ordförande för Nepals organisation för mänskliga rättigheter. Valet av gäster är knappast en tillfällighet. Friheten för tibetanerna i exil är mycket begränsad i Nepal och tibetanerna är så gott som rättslösa eftersom de sedan år 1996, då nepalesiska staten upphävde det då gällande gentlemen’s agreement mellan Nepal och Kina om flyktingrätt, varken kan få medborgarskap eller flyktingstatus i landet.
Men dagen innehåller också sport. Idag ska finalerna avgöras i löpning och dragkamp. Finalerna är ett resultat av en tre veckor lång idrottsperiod innehållande fotboll, basket och friidrott som varar 50 minuter varje dag. Resten av året har eleverna ingen idrott. Flera lärare skulle önska att det var mer idrott i skolan men ledningen är av en annan åsikt. Rektor Jampa Phuntsok är fostrad i klostret där det inte finns någon tradition av sport och lek och det är därför svårt att få mer resurser till idrotten. Men lärarna har lärt sig hur de ska förhandla med ledningen:
- Behöver vi två fotbollar så ber vi om att få fyra, då kommer vi i alla fall att få en, och i bästa fall två! Avslutar skolvärden Phuntsok, som tillsammans med Dhonden är ansvarig för den årliga sportdagen.
Gustav Lindskog
